Mamma kommer in i mitt rum där jag sitter. Vi får ögonkontakt utan att säga något. Hon kollar på fotot som fortfarande står där och säger efter en stund till mig; Men varför lät du han gå? Shit, känner min mamma mig bra när hon kan läsa mina tankar bara genom att se mig i ögonen!? Mitt svar blev det att jag gjorde det för att göra han lycklig. Jag bröt bara ner han. Medan jag log då han tittade på mig blev han besvärad. Och se nu, det jag hört är att han är väldigt lycklig, aldrig mått bättre. Aldrig att jag skulle vilja förstöra det för han. Dessutom skulle jag bli skyldig Åsa och Josse 100 kronor var om jag kontaktar han. Jag ska komma dit någon dag då dounatsbak inte längre gör mig ledsen.

Nää, nu blir det en joggingrunda känner jag, ränsa tankarna!

Sen är jag fit-for-fight för lite marknadsföring B, vilket jag där emot hatar, fattar inte varför jag behöver läsa det! Jag gillar siffror, det var därför jag valde ekonomi, inte en kurs där man tar sig igenom att ordbajsa! :)