Jobbet är en riktigt lifesaver alltså! Efter samtalet från Oslo i måndags kändes det ändå ok. Man pluggade stenhårt inför redovisningen, som btw blev asgrymt! När det väl var gjort har jag jobbat 12-timmars pass på Willys resten av veckan. Varje dag som gick fick jag veta mer och mer om vad som egentligen hade hänt, och jag märkte att jag blev mer nere, men inte nämnvärt. Till slut tappade jag totalt motivationen bara, jag tappa det och började tänka!

För bara en vecka sen var allt bra, jag gick runt i tankar som att detta är för bra för att vara sant, något kommer snart att hända med tanke på mitt oflyt! Samtidigt som jag tänkte att inget skulle kunna krossa mig nu! Jag är arg och ledsen över att jag stötte på han på Överby den dagen-efter söndagen. Om det inte hade hänt hade jag nog aldrig lärt känna han. Men och andra sidan är jag samtidigt glad för den awesome tid jag fick med han, hur rolig den var. Och att jag träffa han så sent, om vi kanske hade lärt känna varandra tidigare, så att han hade kunnat lära känna mig på riktigt. Eller och andra sidan, om vi hade träffats senare och detta hade knappt känts! Jag vet inte hur jag ska känna mig. Somliga säger att jag inte ska ge upp, själv vet jag inte hur det står till med orken.