Är livet ironiskt, jag och min bror skulle ut på vägarna igår. Och jag som håller min ständiga analys om när man ska hålla sig på vägarna och inte. Jag sa till min bror att vi väntar 20 minuter på att åka, för förra veckan denna tiden så möttes vi. Emil bad mig att skärpa mig, och det bara var nonsens! Ok, så jag tog mig i kragen som han bad mig. Och.. hände inte det jag trodde?! JO! Och jag insåg..

Gud vad jag saknar han!!