Idag var dagen jag försökt att undvika. Bland dom hemskaste dagarna i mitt liv. Ja, det vill jag säga er. Ojala drar idag till Bryssel, Waterloo rättare sagt för att jobba som barnflicka och studera franska.

Jag är jätteglad för hennes skull och tycker att hon ska åka och leva livet. Men andra halvan av mig vill inte att hon ska lämna mig, och jag vet att det är en självisk tanke. Vem ska jag nu ringa till om kvällarna för att prata om killar med, vem ska jag gå ut och dansa porrigt med om inte Ojala!!?? ;D Webcamen med mic är långt ifrån det! Det får gå, jag vet att hon klarar det. Och som mamma säger, ett halvår är inte så långt om man tänker efter. :P Och jag får se det positiva ur det hela, jag får resa till Bryssel och hälsa på henne. Hur kul låter inte det med all dess shopping som Bryssel har att erbjuda.



Jag och Natalie åkte till Ojala för att träffa henne lite såhär innan hon åker. Men att se henne packa dessa väskor och kolla in i hennes tomma garderob fick mig att må dåligt. Jag fick fästa blicken i H&M katalogen och verka orörd. Men när vi skulle kramas hejdå gick det inte att hålla emot längre. Jag tänkte ständigt att när jag går ut genom hennes ytterdörr kommer jag inte längre att se henne. Det var då det brast för henne också. Hur ska jag kunna klara det när hon också gråter? Och det blev inte bättre när jag kom hem och började gråta framför mamma, för då började hon med. :P

Johanna Ojala, jag älskar dig (det är ett starkt ord jag sällan använder). Kommer sakna dig något så oerhört. Men vi ses snart igen.

Take care